Diagnos-mamma med grubblerier

Det är mitt i natten, eller snart är det väl nästan tidig morgon? Efter klockan 3 så räknas det väl nästan till det.

Jag är jättetrött och borde verkligen sova men det är för mycket som gnager i huvudet. Framför allt oron över att inte vara tillräcklig för Isolde. Jag känner mig verkligen misslyckad, hur fyller man en liten flickas liv? En liten flicka som behöver kärlek, trygghet, rutiner, en normal vardag och en trygg familj.

En diagnos-mamma borde verkligen inte vara förstahandsvalet. Hur påverkar det egentligen henne att jag vissa dagar knappt pratar alls, att jag i perioder nästan inte lämnar lägenheten för att i nästa period kunna ta med henne till stan för att fika, åka buss med henne och följa med till lekparken. Hur ska hon kunna förstå varför den ena dagen aldrig är den andra lik.

Varför jag vissa dagar kan spela spel, pyssla och prata med henne medan andra dagar så är jag bara trött och sover långa timmar under eftermiddagen.

Jag är verkligen orolig för hur jag påverkar henne och hennes grundtrygghet.

Nu ska jag gå in och stoppa om henne och hoppas att hon någonstans i drömmarnas land upplever tryggheten i att någon tittar till henne.

//Linn

Ett behov att skriva, att tänka genom fingertopparna

Jag har inte skrivit på månader, inte lättat på trycket.

Jag låter tiden gå, även om det ofta känns som om den stod still för att andra gånger hoppa så fort.

En klyscha som ofta används är "livet blir inte alltid som man tänkt sig".

Jag kan lugnt säga att det är en sanning.

Inte så att allt är nattsvart eller att jag inte är medveten om att det är mina val som lett mig hit..

Men ändå kan jag inte låta bli att tänka tillbaka 2 år eller kanske 3 år.

Jag var student, skulle bli någonting, en någon.

Jag bodde själv, klarade av vardagen för det mesta och byggde upp mig själv och min styrka.

Jag började äntligen få ett liv som jag alltid drömt om. Med vänner, en fritid där jag inte alltid satt hemma och jag kände en så stor stolthet över vad jag hade åstadkommit. Jag, tjejen som alltid varit en ingen blev accepterad precis som jag var och jag kände mig till och med "normal och med i den normala världen" inte som om jag svävade en bit ovanför samtal, lektioner, familjen och livet i största allmänhet.

Jag var Linn, studenten och tjej som alla andra.

Vad som har hänt sedan dess känns som en suddig röra.

Helt plötsligt är jag tillbaka i ett liv med ständigt ont om och oro för pengar, ingen fritid att prata om, inga nöjen, en väldigt sporadisk kontakt med vänner och allt för mycket tid instängd framför datorn. Jag vill inte gå ut, klarar inte åka buss, har ingen ork till att sköta mitt hem, orkar inte träffa min familj, skäms för att visa mig bland folk och har fastnat i praktik-träsket igen.

Det var inte såhär livet skulle se ut nu, jag skulle inte misslyckas ytterligare en gång.

Jag är en värdelös styv-mamma och en frånvarande sambo. Mentalt är jag aldrig närvarande längre. Jag har inga drömmar kvar, vågar inte tro på att jag kommer nå ett jobb, drömmarna om föreläsande har jag gömt långt, långt in i hjärteönsningarnas vrå.

Varför har jag misslyckats igen? Varför orkar jag inte ta mig uppåt? Jag känner mig verkligen som en del i samhällets "bottenskrap". Att leva på bidrag, få ständig psykologhjälp och äta mediciner 3 gånger om dagen för att överhuvudtaget orka stå upp är inte att vara någon, det är att återigen ha blivit ingen.

Att bryta vanan känns omöjlig.

Jag ville ha ut så mycket av livet och nu har jag slutat önska och hoppas.

Jag är fast i depressionens grepp och jag kommer aldrig ta mig undan tvånget ifrån min diagnos eller attackerna av ångest så fort jag ställs inför något nytt eller annorlunda.

Jag är instängd i min egen kropp, i min egen hjärna.

Jag vill inte hålla modet uppe längre. Jag vet inte vad jag ska hålla det uppe för.

Min stackars styv-dotter som skulle ha det så mycket bättre utan mig i sitt liv eller min olyckliga sambo som jag varken ger tillräckligt med kärlek, uppmärksamhet eller delar mina tankar med.

Jag måste sluta ta steg som inte är mina att ta. Jag kommer aldrig att bli något. Jag kommer alltid att vara endast en börda för mina anhöriga.

//Linn

Allmänt babbel och lite funderingar!

Sitter och lyssnar på Jay Smith (jo jag vet, det är lika mycket hat som kärlek till den mannen så inga kommentarer om musikvalet ^^,) och just nu ligger David inne i sovrummet och vrålar åt mig att sänka! Han är visst lite tröttis :P

Har precis återhämtat mig efter en ilsken förkylning, visst en och annan hostning och nysning lever väl kvar.. Men herregud, jag har inte varit så deckad på länge. Till och med feber kom med i paketet, usch och fy!!

Missade dessutom en shoppingdag med underbara Carro, bara för att nämna en negativ biverkning (förutom alla de uppenbara så som droppande och röd nos, ont i halsen och allmänt krax istället för tal!).

Skulle ha jobbat i lördags, det missade jag också. Första dagen på rean. Ingen bra dag att vara borta! Skräp, skräp!

Men imorgon blir det jobb igen, och till skillnad ifrån de flesta andra så är ju jag alltid jobbsugen och tycker att det är jättekul (korkboll... eller?!).

Men så är nog att jobba i en liten barnklädesaffär betydligt bättre än många andra jobb också :)

Den här veckan är inte så planerad än, det blir kanske en tripp till ikea på onsdag (det saknas så mycket smått här i den nya lägenheten fortfarande), men jag får nog dra David i det hår han inte har för att få med honom ^^,

På lördag ska vi eventuellt ut och äta tillsammans med kompisparet Therese och Markus. Kanske ta en drink efteråt också, jag ser verkligen fram emot det och håller tummarna! Enda jobbiga är väl kläder + vikten. Gnäller gör jag, men jag gör inte så mycket åt det.

Inte för att jag hade bättre självförtroende när jag var smal heller.. Så egentligen spelar det nog ingen roll, det sitter inte i rumpstorleken utan i huvudet.. Bläsch!

Har lekt lite med tanken på att söka någonstans som mullig modell eller göra en "såndär" fotografering där man sminkas och får ha flera ombyten med sig, bara för att det ibland är lättare att se sig själv som fin på en bild. Få svart på vitt att "såhär ser jag ut och jag ska vara stolt över den jag är".

Men hur jag ska lyckas med det vette sjutton! Här hemma blir livet så mycket vardag att jag knappt rakar benen (jodå, de får en omgång titt som tätt men inte som förr!). När man är en familj känns det inte rätt att lägga lika mycket tid på utseendet, behandlingar och annat som när jag bodde själv.

Från det ena ämnet till det andra, imorgon ska jag åka buss härifrån Råtorp till jobbet för första gången, David har kört mig hittills. Mitt asperger-jag mår illa vid tanken! Det finns verkligen ingen anledning att det ska vara så svårt, det är ju inte så att jag inte åkt buss förut! Men flera gånger har jag fått låta bli därför att jag fastnat i hallen med en puls som rusar och kallsvett som runnit längs ryggen. Men imorgon får jag gå om jag inte kliver på busseländet, för till jobbet ska jag!! Och David har föreläsning + att han måste få slippa curla mig överallt!

Jag får väl ta min burk med lugnande piller i väskan och bita ihop. Jag ska, jag ska ,JAG SKA!

..Om det inte går så lär det kännas ganska så surt. Inte bra före egot alls!

Men positiva tankar, "där är bara en kort resa med en av karlstads fula orange-färgade bussar och sura busschaufförer.. Inte farligt alls" :P Det enda skulle väl vara den vanliga lätta skamkänslan över färgen då! Jag vet att Davids kompisar från Linköping och Uppsala upplyste oss om att vi nog har Sveriges fulaste stadsbussar.. Mycket troligt!

Nej, nu får jag nog natta mig om jag ska orka kräla upp imorgon morgontröttast! Isolde brukar använda taktiken MAAAMMAAAAAAA om jag somnar om.. Den är effektivare än väckarklockan! jag lovar :P.

//Linn

Speedad Linn i farten!

Det är onsdag kväll och jag känner mig både pigg och trött på samma gång, inte en ultimat känslokombination kan jag tala om!

Gårdagens tunga känslor sitter inte kvar i kroppen riktigt lika mycket idag, tänker på det gör jag ju såklart mest hela tiden.. Men det är inte riktigt samma förlamade känsla som igår.

Idag har jag försökt att vara lite huslig och pysslat runt lite här hemma i lägenheten. Dammsugaren har fått se dagsljuset (den hoppade nästan tillbaka in i städskåpet av chocken ^^,), smutstvätten har morrande fösts in i tvättmaskinen och saker har fått hitta tillbaka till sina rätta platser.

Även stackars Isolde åkte med i min huslighet och fick utstå både hårtvätt, nagelklippning, en omgång hudcréme samt ansiktcréme och läppsalva.. Hon närmast flydde ur badrummet när jag var klar!

David har också fått en liten släng utav sleven i form av lite fotvård (massage och fotcréme mot hälsprickor!). Han var till skillnad mot Isolde inte lika motsträvig!

Själv ockuperade jag badrummet i nästan en timme för att för första gången på flera månader ha en egostund! Det blev hårinpackning, kroppspeeling och härlig duschtvål + en dejt med rakhyveln, fotfilning och fotpeeling. Känner mig nästan som ny nu ^^,

Passade också på nu på kvällen att fila naglarna och pensla på nagelbandsolja. Det är nästan så att jag tror att jag är kvinna igen och inte en flagande trasa med trassligt hår (det är vad spegeln visat de senaste veckorna!).

Nu ska jag försöka umgås lite med David innan det är dags för skönhetssömnen (så gott det nu går med en unge som hostar lungorna ur sig och vaknar 100 gånger per natt, välkommen till småbarnsförälderns värld ;D).

//Linn

En dag fylld av väldigt mycket smärta.

Gjorde första dagen på jobbet idag efter julledigheten.

Hade en skön känsla i magen imorse, så skönt att få böra igen efter att ha traskat runt här hemma sedan den 23:e dec.

Kommer till jobbet och ser direkt att tjejen som jag jobbar ihop med är blek, trött och väldigt olik sig.

Hon pratar inte mycket och verkar mest gå i ett vakuum.

När morgonstöket med öppnande, skyltar, saltning av trappa och så vidare var överstökat började vi trassla bort julen ur butiken. Det är då vi brukar börja hinna prata på riktigt också.. Klart att man börjar med den typiska frågan "så hur var jul och nyår då?" (förbannade standardfråga).

Hennes kille, hennes nya kärlek hade hängt sig under veckan mellan jul och nyår.

Vilken respons kan man ge på det? På en sådan smärta och tomhet. Jag kände mig som det största pucko som vandrat på denna jord. Vad säger/gör man för att ens på minsta lilla sätt visa att man är påverkad och vill ge sitt stöd och sin medkänsla?

Att komma med en tafatt kram och tomma ord tar ju inte bort någonting av de känslor som river i hennes kropp.

Jag känner så mycket med henne, det gör så ont i mig att hon ska behöva gå igenom detta fruktansvärda.

Vad liten man är som människa, och så lite man kan göra för en annan medmänniska. Så lite det finns att erbjuda.

För att ytterligare göra dagen till en sådan man aldrig skulle ha velat vakna upp till så fick jag reda på att en nära kompis och hennes kille precis fått reda på att hon fått missfall. De vill verkligen få ett barn till och så händer detta dem. Jag kan nog bara försöka förstå hur ont det gör..

Vad är det som gör att sådana dagar som idag existerar? Och varför drabbar smärtan dem som aldrig gjort någon, något ont?

Jag känner mig arg, ledsen, vanmäktig och sorgsen över att bara kunna stå vid sidan hos dem och inte kunna göra något för att hjälpa eller lindra.

//Linn

Längtan efter att börja skriva igen har börjat skava..!

Känner ett behov av att skriva av mig, att börja blogga igen.

Men jag funderar på om jag kommer hinna!

Livet ser lite annorlunda ut nu än sedan sist jag skrev..

jag är sambo (där ser man!), har fått en liten dotter (men hoppla vad händer?!), har flyttat till en mysig 4:a i stadsdelen Råtorp (här går det undan!) och har via arbetsförmedlingen fått en arbetsträningsplats i en barnklädesaffär (mycket bra för vår barnklädesbudget.. :P).

Hem, barn, jobb och vardag har helt plötsligt blivit mitt liv. Om du hade sagt det till mig för ett år sedan hade jag nog skrattat rakt ut och talat om för dig att du nog fått en kortslutning uppe i hjärnkontoret!

Jag skulle ju inte ha det där livet, ville absolut inte ha det!

Men sedan slog ju kärleken till.. Att träffa en ensamstående pappa gör att man måste välja, ta beslut och helt enkelt satsa eller inte satsa. Vi satsade..

Att vara sambo och ha fått ett delat ansvar för en vild fyraåring är en enorm förändring. Jag känner knappt igen mig själv i den roll som livet helt plötsligt har gett mig.

Dessutom låter jag precis som mamma när jag förmanar Isolde att låta bli att göra si eller så.. Illa! ;)

Vi har bott här i 6 veckor nu, packat upp de flesta kartongerna och monterat ikea-möbler till förbannelse. Usch! Men lägenheten är underbar, ljus och mysig, precis som jag vill ha det!

Men nattuggla är jag fortfarande, det är väldigt sällan som jag går och lägger mig samtidigt med David. jag sitter här framför skärmen och spelar hjärndödande spel (något jag måste börja dra ner på!), läser eller tittar på tv-serier. Natten är fortfarande min och jag vill vara i lugnet där inget stör och bruset i min hjärna får chansen att lugna ner sig.

Att ha en asperger-hjärna och blanda det med en livlig fyraåring.. Låt oss säga att batteriet tar slut tre gånger så fort! Hur i hela sjutton kunde jag bo i 19 år med min tokiga, pladdrande familj innan jag flyttade hemifrån? Första två veckorna här var det som om jag hade vadd i huvudet.

Missförstå mig inte, jag valde detta och är så lycklig för det! Men aspergern hänger inte riktigt med och gudarna ska veta att det kortsluter rätt ofta däruppe just nu.

Jag sover middag som en annan pensioner, får humörsvängningar som skulle få en ilsken grizzly-björn att springa åt andra hållet och är nog allmänt rätt pestig att ha och göra med!

Men långsamt så hoppas jag att vi kommer få ihop en fungerade vardag och att lilla asperger-hjärna snart vänjer sig, så jag slipper sova middag + 12 timmar under natten (inte just denna natt då kanske..!).

Vad skönt det är att skriva igen, jag hade glömt vilken skön känsla det är när tankarna får flöda ner genom fingrarna och ut som text på skärmen. Det är som att lätta på trycket till en ventil.

Så förhoppningsvis på återseende!

//Linn

En kamp för att få existera.

Är på ett så jäkla dåligt humör att det är ett under att det inte hänger ett stort svart moln med blixtar och ondska rakt över huset.
Är så less på livet just nu, ingenting händer, ingenting går framåt. Jag står kvar på samma fläck och blir snart helt vansinnig på att ingenting veta och ingenting kunna göra.
Att gå in på facebook har nästan blivit en fysisk smärta när jag möts av en förstasida som är fylld av föredetta klasskamraters funderingar inför pluggstarten igen, jakten på handledare, koll på vem som ska läsa vilken kurs, vad händer med ditt och datt om de inte fixat det och det.
Jag vill vara en av dem, få vara en del av frågorna. Kunna gnälla tillsammans med dem över dålig information, att sommaren har gått för fort, att inte veta vilken fakultet som har ordning på vad och vara stollig på csn för något..
Istället sitter jag här i en lägenhet där tiden tickar ner, lever på sparade pengar och är arg, ledsen, frustrerad och förbannad. Ena stunden ligger jag och stirrar in i väggen, nästa kastar jag saker runt omkring mig och förbannar diagnoser, samhället och allt annat jävla elände som inte fungerar.
Det är psyk hit, mediciner dit, arbetsförmedlingen som tycker att "det är sommar, du får se om vi kanske kan ordna en praktikplats till hösten". Det är arbetsterapi där de nästan sitter och undrar vad jag gör där, jag som har "så mycket kompetenser och som verkligen vill någonstans". De funderar på om jag kan få en praktikplats via ett ställe kallat "gemet" för att lättare ha en chans till ett eventuellt fast jobb. Men det skulle bara kunna fungera om jag beviljas aktivitetsersättning.. Och för att beviljas det krävs.. Mirakel.
Den nya regeringen har gjort det nästan omöjligt att leva ett värdigt liv som funktionshindrad i Sverige. Men hör vi något om det? Nej, allt de gör är så fantastiskt.. Men inte för oss som redan innan var utanför. Vi är en börda och borde egentligen stoppas undan någonstans.
Karlstad kommun är inte mycket bättre, det pratas mycket, men görs nästan inget för att förbättra. Det enda de möjligen är bra på är att ha för lite personal, lägga ner olika boenden och vårdchanser samt bränna ut sina anställda ute på "fältet".
Jag undrar hur samhällshjärnan egentligen tänker..
Jag har varit sjukskriven i över ett halvår för stress, depression, oro, utbrändhet och ångest.
Nu måste jag ut i någon form av aktivitet. Men jag har inte mått så här dåligt orosmässigt på flera år.
Landstinget saknar läkare, så det tar månader för att få träffa en läkare inom psykiatrin. Jag behöver intyg från alla möjliga ställen (inklusive från en läkare inom psykiatrin) för att kunna söka om aktivitetsersättning, men även om jag har jagat dessa intyg i månader så är de ingen garanti för att jag ska beviljas aktivitetsersättning.
Om jag nekas så hänvisas jag till socialtjänsten, men de ger mig inga pengar. Därför att mitt försäkringsbolag betalat ut en summa motsvarande 5 % medicinsk invaliditet.
Det gör att jag i så fall inte har någon inkomst förrän alla mina egna pengar är slut, det i sin tur lämnar mig på bar backe. Ingen hyresvärd vill ha en hyresgäst utan inkomst.
Vad blir alternativet tillslut?
Jag vet vilken väg många tyvärr tvingas välja. Det är langning, prostitution, kriminalitet och andra ljusskygga verksamheter.
Sedan sitter de "kunniga" i sina tv-soffor och förfasar sig och talar om att funktionshindrade är mer kriminellt belastade och helt enkelt en så stor börda för samhället.
När samhället från första början är starten på spiralen nedåt.
Jag kan slåss till jag krossar knogarna, klösa till naglarna lossnar, skrika till stämbanden spricker och springa till lungorna sprängs. Ändå är jag nästan säker på att min kamp kommer att vara förgäves.
Utan pengar finns ingen värdighet och utan värdighet finns inget liv.
På samhällskroppen är jag en del av den böld som ska tas bort, jag är en del av det icke önskvärda.
Och ändå vill jag så förtvivlat få en chans till, se mig för den jag är, ta vara på det jag kan och se inte ner på det som inte fungerar. Ge mig en chans att visa att jag kan, jag kanske inte är fullvärdig, men jag existerar.. Och jag kämpar för den existensen.
//Linn

Det finns ingen annan väg än uppåt

Som vanligt är det mitt i natten, vad skulle det annars vara?!
Idag har jag ändå klarat av att ta mig samman lite mer. Åkte med David och Isolde till Mor och Far för lite umgänge och för att tala om att jag är inne i en svacka igen. Som vanligt så visste de ju det redan. Jag borde vara van vid det här laget!
Det känns bra att alla vet och att ingen säger något om vad jag borde göra eller att jag ska ta mig samman. De låter mig få vara jag, de var nog lite mer mjuka i sättet mot mig, men annars är allt som vanligt.
Vi satt och pratade på altanen med jordgubbar och glass som tillbehör, sedan jagade mamma in hela familjen i vardagsrummet för att hon absolut skulle se "sommar med Ernst" eller vad det nu heter! Så där satt vi hela högen, mamma satte mig mellan henne och pappa i soffan (Linn 5 år ^^,) och David hamnade i den ena fåtöljen, Isolde däremot tyckte att mitt knä var bästa platsen så där satt hon i en hel timme och gosade (hon som aldrig sitter stilla!) . Syrran försökte smita iväg till datorn, men icke, hon skulle också vara med och umgås.. Så det var bara för henne att sätta sig i andra fåtöljen! Mammas ord är lag!
När jag kom hem sen kände jag att det var precis vad jag behövde, familjen omkring mig, kramar, prat och skratt. Jag orkade både vattna krukväxterna och dammsuga när jag kom hem sen. Det kanske låter som ingenting.. Men för mig är det en seger!
Imorgon har jag bokat tvättstugan och ska se till att jag har rena kläder att ta på mig.
Jag kommer att resa mig den här gången också, jag måste bara inse att jag inte är ensam. Även om det är det som jag tror i de svartaste stunderna.
Jag älskar dem så mycket, hela min familj med systeryster, älsklingen, min lilla piratprinsessa och mamma och pappa. Jag är så lyckligt lottad. Jag måste komma ihåg det, och försöka att se det när jag känner hopplösheten i kroppen. Jag kämpar, och jag tänker fortsätta!
//Linn

Så länge sedan som jag skrev något.

Livet snurrar, men jag snurrar inte med det. Jag tror att jag står mitt i en orkans öga, runt mig är det kaos, men hos mig är allt stilla, tomt, tyst, helt öde.
En stor tomhet. En falsk trygghet, en enda rörelse och jag slits med i kaoset, slits sönder.
Jag har kämpat i månader för att bli någon ny, någon som orkar, kan och som är trygg, stadig och lugn. Jag är på väg att förlora kampen.. Ännu en gång.
Det enda jag lyckats med den här gången är att ljuga för min omgivning, människorna runt mig tror att jag mår bättre, att jag är gladare, har mer kämpaglöd och att jag börjar få ordning på mitt liv. Allt är bara en enda stor lögn.
Återfall, ångestfyllda och skam efteråt som krossar mig.
Jag borde kanske aldrig gett mig in i detta, inte ha försökt att börja leva det liv som får mig att verka vara "normal".
Stadigt förhållande, en falskt stark jag, planerat samboskap och ansvar som jag kanske aldrig borde ha tagit på mig.

Men det var så lockande, en trygghet. Äntligen en stadig grund att stå på, människor som inte försvinner. Ett stabilt liv där man delar problemen och kämpar tillsammans. Att få slippa känna ensamheten.
Att få slippa längta efter att få besök ifrån föräldrar som aldrig kommer.
Att slippa känna ångesten över att jag aldrig ställer upp på lillasyster, att jag inte finns där, inte umgås med henne.. Lovar att träffa henne och ställer in i sista minuten därför att jag inte orkar ta på mig masken. Inte orkar försöka nå upp till min egen bild av hur en riktig storasyster borde vara.

Hur länge ska jag fortsätta den här gången?
Eller ska jag ge efter och visa sårbarheten igen? Den som fick så många att lämna mig förra sommaren. Den som skrämde dem till att dra sig undan..
Är det något jag lärt mig så är det att få personer vill vara i närheten av någon som kämpar med sig själv, det är för jobbigt att se.
Kanske ska jag välja ensamheten och försöka läka ensam. Här hemma.. Innesluten som en mussla i sitt skal.

Den enda jag vet är att jag inte längre orkar hålla fasaden..

Jag deprimerad, ångestfylld och fruktansvärt rädd för min framtid. Jag vill inte kämpa mer, en stor del av mig vill ge upp.. Dömmer du mig?
Jag sänker fasaden nu, erkänner att när jag är ensam så ser jag inte ens någon mening med att gå in och duscha eller ens kliva ur sängen.. Jag låter disken stå, soporna får stå.. Jag plockar inte upp en enda sak.. Jag har inte städat lägenheten på månader. Orkar inte ta tag i någonting av allt jag borde göra, jag sitter bara här, vid datorn, spelar hjärndöda spel och tröstäter. Går upp i vikt och struntar i vad du tycker.. Varför?
Därför att jag fallit för långt ner..

Men om du skulle dyka upp..? Då skulle jag ha gömt allt som legat på golvet i dagar, tvingat mig att diska och gå ut med soporna. Jag hade också troligen dammsugit de ytor du ser och dammat av tv-bänken där smutsen syns mest... För jag håller ju min fasad.. För att du inte ska ana vad som egentligen pågår.

Natt igen..

..men inte en lika svart som för ett par dagar sedan.
Jag klarar visserligen inte att sova, men jag mår inte psykiskt dåligt, lite frustrerad över att vara trött men att inte kunna komma till ro kanske, men inte mer än vad jag kan hantera!
Jag var ute för första gången sen det senaste vidriga ångestanfallet idag också, var tvungen att stanna upp vid porten, andas djup och verkligen tvinga mig ut i världen igen. Det går inte förklara hur lätt det är att bygga upp en trygghet inne i lägenheten. Och sedan hur svårt det är att gå ut igen.
Men jag klarade det, den här gången också!
Nu är det bara att kämpa vidare och få livet att bli så normalt som möjligt.

Imorgon ska jag iväg till kbt'n och det känns riktigt skönt. Att få prata av mig och berätta hur jobbigt det är just nu. Jag hoppas att tyngden jag känner just nu lättar lite då.
Efter det ska jag försöka koppla bort alla jobbiga tankar och kika förbi hos Ann-Sofie för lite vin, ost, kex och trevligt sällskap (även om jag väl får byta ut vinet mot, saft kanske?!)!
Det ska bli så kul att umgås med tjejkompisar igen. Jag är så dålig på att ta initiativ och på att höra av mig. Även om jag vill så är det väldigt svårt, jag vet aldrig hur jag mår ifrån den ena dagen till den andra.. Och att ställa in gång på gång känns verkligen inte schysst. Det har nog gått ungeför 6 veckor sedan jag umgicks med en tjejkompis sist (räknar ut det med hjälp av hur länge Carro J har varit hemma i Vänersborg! Hon är den enda som släpar ut mig nämligen, mer eller mindre bokstavligen :) inte ens mamma skulle våga sig på det..! Min guldtjej det! Inget morrande ifrån mig biter på henne!), så nu är det verkligen dags!
Nu borde jag kanske göra ett nytt försök med att få ett par timmars sömn.. Klockan är trots allt 3 på natten, och jag borde sova! Det får bli en snabb sval dusch, en bra bok och ett nytt försök med att inta planläge och påbörja projekt "nu j*vlar ska det sovas omgång 153" ;)
Godnatt!
//Linn